Sociala och andra ”nya” medier är en oskattbar källa till (ofta färsk), förstahandsinformation, som vi inte har fått tillgång till tidigare. Men då den är en extremt liten del av utbudet, måste vi ha egenskaper liknande de som den kloke Skalman, min store förebild och falken ovan har. Om den nya möjlighet vi fått ska skapa mer gott än ont för vår gemensamma framtid, tycks det vara en nödvändighet. Eller klarar våra arma hjärnor av att fixa det utan hjälp?

Jag har själv lagt mig i hårdträning, för att kunna utnyttja den nya underbara möjlighet som ”teknikutvecklingen” gett oss.

Men jag har lång väg att gå och som van snabbläsare, har jag ett försteg framför de av er som inte är vana vid den tekniken. Och idag är det inte bara text man ska bedöma relevansen av, utan även bilder. Både rörliga och foton, som ju som bekant går att manipulera allt mer, ju längre teknikutvecklingen ger oss möjlighet till det. Och vad gäller text, ser det ut som en mindre andel av yngre åldersgrupper har samma vana, som jag själv har.

Men ”som skrivet nyss”, har även jag som både är medveten och har snabbläsningsvana, mycket låååååååång väg kvar. Och kanske når jag aldrig mitt mål.

• Har skolan en roll, vad gäller generationer av nya vuxna?
• Har vi som föräldrar tid och ork att hjälpa dem på vägen, samtidigt som vi är sysselsatta med försörjning, hushållstjänster/markservice, köra till aktiviteter mm. Samtidigt som skolan allt mer kräver av oss att vi istället ska anpassa våra barn att snabbt och enkelt och utan problem för nämnda skola: Att flyta igenom deras rigida, kollektivistiska system, så snabbt, enkelt och kostnadseffektivt som möjligt?
• Eller måste vi lämna dem ensamma med att på dilettanters vis, i kraft av sin större erfarenhet av användargränssnitten, (det som på modernt språk kallas UX), själva ta till vara möjligheten. På samma sätt som jag själv försöker?
• Eller måste vi sätta vårt sista hopp, på ett uppgivet sätt till genetikerna?

Själv tror jag på en kombination av ovanstående. Att på ett bra sätt anpassa och ta tillvara alla resurser, för att nå ett mål: Är det som erfarenhetsmässigt fungerar bäst.

• Men då krävs att vi skapar lättanvända, effektiva former för samarbete!

Och det, mina vänner, är i dagens teknikstyrda samhälle något för de som har stor erfarenhet av både UX och det som på min tid som ”IT-expert”, fast det då kallades ADB/AU, systemering och alla andra möjliga andra smarta bokstavskombinationer. Inklusive sk ”diagnoser”. En kombination av omvärlds och verksamhetsanalytiker, IT experter, varav några med aspbergers. Det vore väl smutt?

I samband med diskussionen om Örjan Rambergs vidriga behandling av sin dåvarande partner Josefin, fick jag läsa förstahandsberättelser från andra som utsatts för samma sorts övergrepp i ett parförhållande.

Mycket har skrivits och kommer att skrivas: Om hur många, främst kvinnor, som utsatts. Om hur vidrigt det varit. Om hur rättssystemet hanterat det. Och mycket annat.

Allt det är någon annan än jag, mycket mer skickad att skriva.

Det som väckte tanken att det finns en stor klan , som består av i huvudsak svenska män. Med en klanmentalitet som får alla diskussioner om invandrares ”klaner” att förblekna, var när:

Elvy Drugge skrev såhär om sin egen erfarenhet av en destruktiv relation i en av Maria Robsahms trådar om Josefin: ”Vänner till honom fick berättat för sig om att han slog och kränkte. Den vanligaste kommentaren jag fick som svar var:
” Ja, men mig har han alltid varit juste mot.”

De tog avstånd – från mig. INGEN man tog avstånd från honom för att han slagit mig och alla tjejer han varit ihop med. Men de tog avstånd från mig för att jag berättade om vad han gjorde. Det var obehagligt för dem att få veta sånt om en kompis. Han var ju en klippa, nån de verkligen tyckte om!”

Det var just orden ”men mig har han alltid varit juste mot” som fick mig att gå igång och vilja skriva den här krönikan. För för mig så lät det som ”jag vet inte vad jag ska tro. Och var snäll att sluta tala om det här”. Inte det bästa sätt att bemöta en utsatt kvinna. Det tycker ni väl?

Att trigga hjärnans belöningssystem har många gånger genom tiderna visat sig hjälpa oss att känna oss avslappnade, fokuserade och mer kreativa.

Då vi inte alltid kan vara nyförälskade, ge bort gåvor, komma på en ny underbar ide’, ständigt hjälpa andra eller ha oavbrutet sex, har vi försökt hitta andra metoder att trigga det.

Träning och annan späkning funkar rätt bra. Det kan många intyga, men för oss andra återstår bara biokemiska metoder.

I dagens Sverige är det lättast för oss att bruka alkohol. Den drogen har funnits ”sedan Hedenhös”. Och trots att den är extremt potent och i större mängder (och där ska sägas att intaget i relation till dagsformen inte är så lätt att reglera som många tror) har effekterna av den, både för brukaren och omgivningen, kraftfulla konsekvenser. Tänk bara på summan av alla timmar bakfyllesjuka.

Ändå anses just alkoholbruk vara något som vi är ”bra på” och har lång erfarenhet av att hantera. Dessutom är det av de flesta helt sanktionerat att brukarnas ansvar för att andra missbrukar, är mycket begränsat.

Och att det viktigaste för oss är att stoppa alla tendenser till att bruk av alla andra droger skulle öka i samhället.

Beträffande så kallade ”nya”, som i många fall snarare är nygamla droger, så är min egen erfarenhet så långt tillbaka i ungdomen att den inte längre är relevant. Så den diskussionen lämnar jag till någon annan.

Däremot kan vi en stund titta på den av alla droger, som har motsatt särställning jämfört med alkoholen numera. Nämligen (Huga!):

Intagande av nikotin via rökning!

Om någon skulle ställa sig på en förskolas gård och skjuta i sig heroin, är det ett svårt problem att hantera för personalen. Men inte omöjligt: ”Ni ser hur dåligt hen mår. Att bruka heroin är dumt och väldigt skadligt”.

Jämför om någon välklädd, välanpassad person skulle ställa sig på samma förskolegård och (oh hemska tanke!) röka!

Klart svårare att förklara: ”Fröken. Vad är det den där farbrorn gör? Men lilla Emma! Han röker! Det är jättefarligt! Man kan dö av det! Titta bort så det inte smittar! Men fröken. Jag vet att han bor här i huset i en jättedyr bostadsrätt. Och han ser ut precis så. Och mamma säger att hon är avundsjuk på hans fru, för de har ett sååå lyckligt äktenskap!”

Det här mina vänner skulle ha varit ett snärjigt problem för förskolefröken för några decennier sedan. Men inte nu. För att:

Lilla Emma vet också att mamma sagt att ”farbrorn är ääcklig för att han rööker!”

Så nu är lösningen på förskolefrökens problem fix & färdig: Bra va!

Jag håller med om att en rökares skyldighet är att hålla sig på långt avstånd, helst ur vindriktningen, från alla som skulle tänkas utsättas för det fenomen, som enligt de flesta har mycket hög dödlighet för de utsatta: Nämligen passiv rökning. Och om det får vi tro vad vi vill mina vänner. Man ska alltid ta folks oro på allvar! Och personligen har jag inget problem med att anpassa mig till det.

Men det betyder inte att hen har en skyldighet att inte synas. Med all respekt (som ni ju vet betyder raka motsatsen), för det kollektiva välmående det skapar av att ogilla tillsammans. Så går gränsen då man kurar ihop sig i kylan, längst bort på en perrong, där inga andra finns på 40 m avstånd. Och i hård motvind tänder en cigg som är avsedd att skapa det fokus som krävs för att lydigt gå till jobbet. Till skillnad mot de som den dagen är bakfulla. Vilket är helt socialt accepterat och bara ”lite lustigt”. Och bli utmobbad: För att man syns!

Och hur upprörande det är att någon i min ålder och kontext, väljer att fortsätta vara fokuserad och kompetent under de år som är kvar av min tid som verksam. Och till och med anser det som rationellt och logiskt att välja att inte offra det halvår till halvannat år då jag skulle vara mindre skärpt och kreativ, som verksamhetsutvecklare och kolumnist:

Gernom att välja att inte sluta röka! Huga!

Så ni som på ett självklart, ryggmärgsmässigt sätt är övertygade om att er mission i livet är att omvända alla rökare. Och att precis alla metoder är tillåtna för den goda sakens skull. Om er kan jag bara säga att jag kan komma på två skäl för det:

• Att göra en god gärning, triggar ju endorfinerna, som jag skrev överst. Och av ren välvilja vill jag placera majoriteten av er bland prussiluskpersonerna, som ingår i det underbart endorfinstinna kollektivet välmenarna.
• Er andra, som jag inte helst vill tänka på. In går i ett annat endorfin & adrenalinsitnnt kollektiv: Ogillarna!

[Kåserivarning]

Här mina vänner, följer en berättelse om att man som fanatisk individualist, kan skapa utrymme för sig själv att ta enskild ställning:

• Även i en miljö som normalt kräver att man intar enskild ställning

Så sent som 1976 då jag gjorde min militärtjänstgöring, blev jag kallad till ett event: Krigsmans erinran. Vid det tillfället uppmanades vi med hjälp av kommandot ”giv akt!” att inta enskild ställning. Det kommandot ges endast i undantagsfall till en enskild person. Oftast avser det en kollektiv handling. Att en trupp tillsammans intar enskild ställning. Avsikten är att varje individ i kollektivet ska rikta sin uppmärksamhet mot den som givit kommandot och invänta order för att i förlängningen kollektivt utföra dem.

Det vill säga allt annat än att ta enskild ställning.

Men åter till eventet: Trots att jag lydigt följde instruktionen ovan, är min minnesbild av det rätt dunkel så här några decennier senare. Det jag är säker på, är att jag blev kallad till just ”krigsmans erinran” och inte den modernare varianten ”soldaterinran”. Eftersom jag inte minns något annat, kan jag inte garantera att jag fick uppmaning att ”troget tjäna vår herre, honungen och fostervattnet” som i den gamla versionen. Det kan ju varit så att min närmaste chef var litet gammalmodig och inte velat använda nya begrepp. Precis som jag, som vägrar kalla folkpartiet för något annat än folkpartiet.

Till allas stora glädje har utvecklingen gått framåt. Och idag får de som till skillnad mot oss 1976 är på plats helt frivilligt, höra det här:

Redan något år innan dess, blev jag kallad till ett annat event: Mönstring. Det gick ut på att mäta & väga för att kunna bedöma min stridsduglighet och därmed utröna vilken lämplig plats jag skulle kunna tjäna gud, konungen och fosterlandet bäst på, i vår försvarsmakt.

Då jag redan tillbringat några år i arbetslivet, hade jag hunnit skapa metoder för att på bästa sätt undvika att behöva följa de rigida regler, som de flesta andra säger sig inte ha annat val än att följa.

En bra metod, som jag nu ska avslöja för er, mina vänner är att:

• När Du halkar in i en organisation. På ett bananskal. Se då alltid till att ta reda på vad som anses vara den viktigaste spetskompetensen och som anses vara väsentlig för organisationens fortlevnad: Och se till att bli ämla bra på just det.

För mig har det under alla år givit mig chansen att sno åt mig så mycket frihet som är möjligt, inom ramen för organisationen ifråga och jag slipper oftast följa rigida regler.

Till exempel kan jag idag, komma till en kund, klädd som en luffare, med otvättat hår och ändå behandlas med respekt som en guru. Det ni ungdj*vlar. Det är frihet! Och av frihet, mår människan bra 🙂

Så. När jag efter ett klantigt försök att missleda den brännvinspsykolog, som inte fått något annat knäck än att vid mönstringen bedöma min mentala förmåga och lämplighet, med uttalandet: ” Jag är inte lämplig här. Jag kan inte ta emot order!” – Fick veta att jag inte bara var uttagen till tjänstgöring utan också var uttagen till befälsutbildning. Krävdes en snabbt utarbetad strategi, för att inte gå under i kollektivet.

Då jag lyckligtvis även nämnt att jag ”är mycket intresserad av teknik”, placerades jag vid det fina signalregementet i Uppsala. Och då blev det litet lättare.

Efter att utbildningen löpt ett tag insåg jag att den bästa position jag, som icke stamanställd, kunde uppnå var den som biträdande sambandsdriftledare. Att det fanns såna i den då moderna organisation 77, som jag utbildades för: Är troligen ingen militär hemlighet idag. Uppgiften var ju att säkra och samordna sambandet vid en fördelningsstab. Och av vad jag kunnat läsa mig till i tidningarna, finns det inte nog med personal för att bemanna det antal divisioner som krävs för att det ska finnas behov av en sådan 😉

Så jag fick sitta (och oftast även sova) i värmen i en byggbodsliknade kabin på ett lastbilsflak, då mina kollegor fick tälta och leka krig i den djupa snön vintern -76/77. Och den var faktiskt inte speciellt varm.

Så mitt råd till er alla ungdomar där ute

• Tänk över hur viktig den frihet, som Du kan korpa åt Dig i det kontext Du befinner Dig, är för just Dig.
• Väg det mot den ansträngning som krävs för att uppnå den.

Jag känner inte till några andra, lättsammare metoder: -Än den som redovisas ovan.