Alkohol har en särställning bland droger och stimulantia vad gäller brukarnas ansvar, för att missbruk förekommer. Se bara hur man skämtar på vinflaskans etikett.

Att trigga hjärnans belöningssystem har många gånger genom tiderna visat sig hjälpa oss att känna oss avslappnade, fokuserade och mer kreativa.

Då vi inte alltid kan vara nyförälskade, ge bort gåvor, komma på en ny underbar ide’, ständigt hjälpa andra eller ha oavbrutet sex, har vi försökt hitta andra metoder att trigga det.

Träning och annan späkning funkar rätt bra. Det kan många intyga, men för oss andra återstår bara biokemiska metoder.

I dagens Sverige är det lättast för oss att bruka alkohol. Den drogen har funnits ”sedan Hedenhös”. Och trots att den är extremt potent och i större mängder (och där ska sägas att intaget i relation till dagsformen inte är så lätt att reglera som många tror) har effekterna av den, både för brukaren och omgivningen, kraftfulla konsekvenser. Tänk bara på summan av alla timmar bakfyllesjuka.

Ändå anses just alkoholbruk vara något som vi är ”bra på” och har lång erfarenhet av att hantera. Dessutom är det av de flesta helt sanktionerat att brukarnas ansvar för att andra missbrukar, är mycket begränsat.

Och att det viktigaste för oss är att stoppa alla tendenser till att bruk av alla andra droger skulle öka i samhället.

Beträffande så kallade ”nya”, som i många fall snarare är nygamla droger, så är min egen erfarenhet så långt tillbaka i ungdomen att den inte längre är relevant. Så den diskussionen lämnar jag till någon annan.

Däremot kan vi en stund titta på den av alla droger, som har motsatt särställning jämfört med alkoholen numera. Nämligen (Huga!):

Intagande av nikotin via rökning!

Om någon skulle ställa sig på en förskolas gård och skjuta i sig heroin, är det ett svårt problem att hantera för personalen. Men inte omöjligt: ”Ni ser hur dåligt hen mår. Att bruka heroin är dumt och väldigt skadligt”.

Jämför om någon välklädd, välanpassad person skulle ställa sig på samma förskolegård och (oh hemska tanke!) röka!

Klart svårare att förklara: ”Fröken. Vad är det den där farbrorn gör? Men lilla Emma! Han röker! Det är jättefarligt! Man kan dö av det! Titta bort så det inte smittar! Men fröken. Jag vet att han bor här i huset i en jättedyr bostadsrätt. Och han ser ut precis så. Och mamma säger att hon är avundsjuk på hans fru, för de har ett sååå lyckligt äktenskap!”

Det här mina vänner skulle ha varit ett snärjigt problem för förskolefröken för några decennier sedan. Men inte nu. För att:

Lilla Emma vet också att mamma sagt att ”farbrorn är ääcklig för att han rööker!”

Så nu är lösningen på förskolefrökens problem fix & färdig: Bra va!

Jag håller med om att en rökares skyldighet är att hålla sig på långt avstånd, helst ur vindriktningen, från alla som skulle tänkas utsättas för det fenomen, som enligt de flesta har mycket hög dödlighet för de utsatta: Nämligen passiv rökning. Och om det får vi tro vad vi vill mina vänner. Man ska alltid ta folks oro på allvar! Och personligen har jag inget problem med att anpassa mig till det.

Men det betyder inte att hen har en skyldighet att inte synas. Med all respekt (som ni ju vet betyder raka motsatsen), för det kollektiva välmående det skapar av att ogilla tillsammans. Så går gränsen då man kurar ihop sig i kylan, längst bort på en perrong, där inga andra finns på 40 m avstånd. Och i hård motvind tänder en cigg som är avsedd att skapa det fokus som krävs för att lydigt gå till jobbet. Till skillnad mot de som den dagen är bakfulla. Vilket är helt socialt accepterat och bara ”lite lustigt”. Och bli utmobbad: För att man syns!

Och hur upprörande det är att någon i min ålder och kontext, väljer att fortsätta vara fokuserad och kompetent under de år som är kvar av min tid som verksam. Och till och med anser det som rationellt och logiskt att välja att inte offra det halvår till halvannat år då jag skulle vara mindre skärpt och kreativ, som verksamhetsutvecklare och kolumnist:

Gernom att välja att inte sluta röka! Huga!

Så ni som på ett självklart, ryggmärgsmässigt sätt är övertygade om att er mission i livet är att omvända alla rökare. Och att precis alla metoder är tillåtna för den goda sakens skull. Om er kan jag bara säga att jag kan komma på två skäl för det:

  • Att göra en god gärning, triggar ju endorfinerna, som jag skrev överst. Och av ren välvilja vill jag placera majoriteten av er bland prussiluskpersonerna, som ingår i det underbart endorfinstinna kollektivet välmenarna.
  • Er andra, som jag inte helst vill tänka på. In går i ett annat endorfin & adrenalinsitnnt kollektiv: Ogillarna!