I samband med diskussionen om Örjan Rambergs vidriga behandling av sin dåvarande partner Josefin, fick jag läsa förstahandsberättelser från andra som utsatts för samma sorts övergrepp i ett parförhållande.

Mycket har skrivits och kommer att skrivas: Om hur många, främst kvinnor, som utsatts. Om hur vidrigt det varit. Om hur rättssystemet hanterat det. Och mycket annat.

Allt det är någon annan än jag, mycket mer skickad att skriva.

Det som väckte tanken att det finns en stor klan , som består av i huvudsak svenska män. Med en klanmentalitet som får alla diskussioner om invandrares ”klaner” att förblekna, var när:

Elvy Drugge skrev såhär om sin egen erfarenhet av en destruktiv relation i en av Maria Robsahms trådar om Josefin: ”Vänner till honom fick berättat för sig om att han slog och kränkte. Den vanligaste kommentaren jag fick som svar var:
” Ja, men mig har han alltid varit juste mot.”

De tog avstånd – från mig. INGEN man tog avstånd från honom för att han slagit mig och alla tjejer han varit ihop med. Men de tog avstånd från mig för att jag berättade om vad han gjorde. Det var obehagligt för dem att få veta sånt om en kompis. Han var ju en klippa, nån de verkligen tyckte om!”

Det var just orden ”men mig har han alltid varit juste mot” som fick mig att gå igång och vilja skriva den här krönikan. För för mig så lät det som ”jag vet inte vad jag ska tro. Och var snäll att sluta tala om det här”. Inte det bästa sätt att bemöta en utsatt kvinna. Det tycker ni väl?