[Kåserivarning]
Här mina vänner, följer en berättelse om att man som fanatisk individualist, kan skapa utrymme för sig själv att ta enskild ställning:
- Även i en miljö som normalt kräver att man intar enskild ställning
Så sent som 1976 då jag gjorde min militärtjänstgöring, blev jag kallad till ett event: Krigsmans erinran. Vid det tillfället uppmanades vi med hjälp av kommandot ”giv akt!” att inta enskild ställning. Det kommandot ges endast i undantagsfall till en enskild person. Oftast avser det en kollektiv handling. Att en trupp tillsammans intar enskild ställning. Avsikten är att varje individ i kollektivet ska rikta sin uppmärksamhet mot den som givit kommandot och invänta order för att i förlängningen kollektivt utföra dem.
Det vill säga allt annat än att ta enskild ställning.
Men åter till eventet: Trots att jag lydigt följde instruktionen ovan, är min minnesbild av det rätt dunkel så här några decennier senare. Det jag är säker på, är att jag blev kallad till just ”krigsmans erinran” och inte den modernare varianten ”soldaterinran”. Eftersom jag inte minns något annat, kan jag inte garantera att jag fick uppmaning att ”troget tjäna vår herre, honungen och fostervattnet” som i den gamla versionen. Det kan ju varit så att min närmaste chef var litet gammalmodig och inte velat använda nya begrepp. Precis som jag, som vägrar kalla folkpartiet för något annat än folkpartiet.
Till allas stora glädje har utvecklingen gått framåt. Och idag får de som till skillnad mot oss 1976 är på plats helt frivilligt, höra det här:
Redan något år innan dess, blev jag kallad till ett annat event: Mönstring. Det gick ut på att mäta & väga för att kunna bedöma min stridsduglighet och därmed utröna vilken lämplig plats jag skulle kunna tjäna gud, konungen och fosterlandet bäst på, i vår försvarsmakt.
Då jag redan tillbringat några år i arbetslivet, hade jag hunnit skapa metoder för att på bästa sätt undvika att behöva följa de rigida regler, som de flesta andra säger sig inte ha annat val än att följa.
En bra metod, som jag nu ska avslöja för er, mina vänner är att:
- När Du halkar in i en organisation. På ett bananskal. Se då alltid till att ta reda på vad som anses vara den viktigaste spetskompetensen och som anses vara väsentlig för organisationens fortlevnad: Och se till att bli ämla bra på just det.
För mig har det under alla år givit mig chansen att sno åt mig så mycket frihet som är möjligt, inom ramen för organisationen ifråga och jag slipper oftast följa rigida regler.
Till exempel kan jag idag, komma till en kund, klädd som en luffare, med otvättat hår och ändå behandlas med respekt som en guru. Det ni ungdj*vlar. Det är frihet! Och av frihet, mår människan bra 🙂
Så. När jag efter ett klantigt försök att missleda den brännvinspsykolog, som inte fått något annat knäck än att vid mönstringen bedöma min mentala förmåga och lämplighet, med uttalandet: ” Jag är inte lämplig här. Jag kan inte ta emot order!” – Fick veta att jag inte bara var uttagen till tjänstgöring utan också var uttagen till befälsutbildning. Krävdes en snabbt utarbetad strategi, för att inte gå under i kollektivet.
Då jag lyckligtvis även nämnt att jag ”är mycket intresserad av teknik”, placerades jag vid det fina signalregementet i Uppsala. Och då blev det litet lättare.
Efter att utbildningen löpt ett tag insåg jag att den bästa position jag, som icke stamanställd, kunde uppnå var den som biträdande sambandsdriftledare. Att det fanns såna i den då moderna organisation 77, som jag utbildades för: Är troligen ingen militär hemlighet idag. Uppgiften var ju att säkra och samordna sambandet vid en fördelningsstab. Och av vad jag kunnat läsa mig till i tidningarna, finns det inte nog med personal för att bemanna det antal divisioner som krävs för att det ska finnas behov av en sådan 😉
Så jag fick sitta (och oftast även sova) i värmen i en byggbodsliknade kabin på ett lastbilsflak, då mina kollegor fick tälta och leka krig i den djupa snön vintern -76/77. Och den var faktiskt inte speciellt varm.
Så mitt råd till er alla ungdomar där ute
- Tänk över hur viktig den frihet, som Du kan korpa åt Dig i det kontext Du befinner Dig, är för just Dig.
- Väg det mot den ansträngning som krävs för att uppnå den.
Jag känner inte till några andra, lättsammare metoder: -Än den som redovisas ovan.