Utvecklingen går framåt med stormsteg. Utopin om en arbetsfri tillvaro är inte lika mycket utopi som för ett halvt sekel sedan. Visst visionärer och vissa framkantsyrken kommer per definition alltid att finnas kvar, men vilka de är kommer ständigt att förändras. Men med de yrkenas karaktär som grund kan man stilla undra om det behovet behöver täckas av lönearbete. Om det är ett troligt scenario måste det till en offensiv linje för att finansiera huvuddelen av alla människors uppehälle och vår gemensamma sektor.

Hur fördelar vi det värde, som genereras av automatisering när värdet av arbete kommer att minska över tid?

Att se över det system vi har att ta in pengar för att finansiera det vi utnyttjar gemensamt och den metod vi använder oss av idag är ”skatter”, som ju är ett fult ord man knappt vågar använda.

Det är en defensiv och kortsiktig, linje att hantera effekterna av den utveckling vi redan ser och även ser framöver, genom att uppvärdera arbetets andel av mervärdet, genom lönehöjningar i de sektorer som just nu är bristyrken. Det kommer att naturligt fungera allt sämre över tid. Speciellt som arbetstagarna blir allt sämre på att gå samman.

Det täcker inte heller att få andel av mervärdet i helt automatiserade flöden. Något som alla som investerar kapital förmodligen kommer att prioritera med nuvarande skattesystem.

Jag tror på en offensiv metod som princip. Andra är duktigare på att formulera detaljer och politiskt möjlig tågordning/hastighet än jag. Men jag skulle bli ämla glad om jag fick delta i en diskussion om hur man skulle kunna förverkliga en sådan

[Ovanstående är en sammanställning av mina kommentarer idag i en tråd som delvis handlade om ämnet. Texten kommer att uppdateras löpande. Senaste uppdatering 2019-03-13]